DNA i släktforskningen



När tidningen "Släkthistoria" kom ut 2014 började jag prenumerera på den och då och då fanns det någon artikel om DNA-test i släktforskningen, men jag trodde inte det var något för mig. Jag trodde till en början att det bara handlade om att ta kontakt med nu levande släktingar och det var jag inte så särskilt intresserad av då. Min släktforskning handlade ju mest om att lära mig mer om hur mina anors liv bakåt i tiden hade sett ut.

Vintern 2016 köpte jag boken "Min europeiska familj" av Karin Bojs. Den handlar om Europas tidiga historia, från den första invandringsvågen av istidsjägare och vidare till idag och hur alla vi människor är släkt med varandra. Boken gjorde mig nyfiken på var i mänsklighetens stora släktträd min gren fanns och vilken väg mina anor hade tagit "ut ur Afrika" och hur de hade hamnat här i Sverige. Sen tog det mig ändå ungefär ett år innan jag tillslut bestämde mig för att testa mig. Jag var i första hand intresserad av ett mitokondrie-DNA test som skulle visa mig min moderlinje bak till genetiska "Eva". Därför valde jag att testa mig hos Family Tree DNA som erbjuder den typen av test.  Sen tänkte jag att när jag ändå var igång kunde jag lika gärna ta ett Family Finder test också, dvs ett autosomalt test, eftersom jag hade förstått att det testet skulle kunna hjälpa mig att bekräfta om den forskningen jag hade gjort i arkiven stämde med DNA.

I samband med att jag skickade in mitt test gick jag med i gruppen "DNA-anor" på Facebook och medan jag väntade på mitt resultat lärde jag mig massor av inlägg och frågor där. Mitt i sommaren 2017 kom så mitt resultat. Till en början blev jag mest förvirrad och kanske lite besviken. Jag hade väl förväntat mig att det skulle dyka upp något bekant namn och framför allt hade jag nog förväntat mig lite "bättre" matcher och att det skulle vara lättare att hitta kopplingen. Men skam den som ger sig! Man kan väl säga att den där första känslan radikalt har förändrats. Jag har fått så mycket ut av mitt DNA-test!

Det fanns inte några som helst misstankar om att något inte skulle stämma i mitt släktträd i de närmaste leden bakåt och DNA-testet visar nu med all tydlighet att mina far- och morföräldrar verkligen var de personer jag alltid har trott att de var. Det första jag kunde konstatera var att min morfar måste vara min morfar. I listan över andra testade personer som matchar mitt DNA hittade jag personer med gemensamma anor på min morfars mors sida av släkten. Efterhand som jag jobbade vidare med matchlistan hittade jag också släktingar till min mormor, farmor och farfar och alla deras föräldrar. 

När jag gjorde testet var jag medveten om att det skulle kunna dyka upp överraskningar i testresultatet, men det jag inte hade funderat alls över var att mitt DNA skulle kunna hjälpa någon annan att hitta sin familj eller sitt ursprung. Och en av de mest fantastiska upplevelserna har varit att mitt DNA blev lösningen på gåtan om en adopterad kvinnas biologiska familj. Läs mer här!

DNA i släktforskningen är spännande och ibland blir man alldeles uppvarvad! Och mitt i allt kommer insikten om hur nära vi alla människor i alla världens hörn i alla tider hänger ihop.

Kommentarer