En resa i anornas fotspår på Gotland - del 2
Sommaren 2017 reste jag till Gotland med min man och våra tonåringar för att leta efter spår av min mormor Märtas anfäder. Jag hade aldrig varit på Gotland och hade inte kunnat föreställa mig alla de upplevelser jag skulle få vara med om. Första delen av reseberättelsen, där jag bland annat skriver om hur vi hittade ett båtsmanstorp och ett kostall med anknytning till mina anor, kan du läsa här!
Tredje dagen på ön var det midsommarafton och vi begav oss iväg tidigt på morgonen från stugan vi hade hyrt. Strax utanför Visby ligger gården Hallfreda i Follingbo socken där min mormors pappa Emil Björklund föddes 1880 när hans föräldrar Christian Björklund och Anna Stina Fagerström var statare på gården. Idag är gården ombyggd till ett charmigt hotell. Vi åkte dit och möttes av en trevlig kvinna som höll på att servera frukost till hotellgästerna och hon bjöd in oss att titta på gamla bilder och dokument från gården. Gården var känd sedan lång tid för att värna om sina arbetares trevnad och man kan ana att Christian och Anna Stina trivdes bra eftersom de stannade där som statare i hela elva år. Kanske de bodde i den statarlänga som ligger utmed vägen? Mer om Christian och Anna Stina kan du läsa i inlägget Statarliv på Gotland här på bloggen!
Anna Stina Fagerström var född i ett torp på Larsarves grund i Roma socken och när vi körde vidare stannade vi en stund vid kyrkan i Roma där Anna Stina hade döpts 1840. 12 år senare dog Anna Stinas mor Anna Dorothea Runlund bara 45 år gammal efter att ha drabbats av rödsot, men en sån här vacker midsommardag var det svårt att föreställa sig begravningsföljet där på kyrkogården en kall och mulen oktoberdag 1852.
Nästa mål var Mästerby kyrka där min mormors morfar Jacob Niclas Höggren var klockare i 50 år. Vi steg in kyrkan som var Jacobs arbetsplats under så många år och möttes av de märkliga och nästan lite skrämmande medeltida kyrkomålningarna. Vi gick upp på läktaren där Jacob måste ha stått när han ringde i klockorna till gudstjänst. Vi såg också den nära 900 år gamla dopfunten där mormors mor Anna Höggren döptes 1878.
 |
| Kyrkorna i Roma, Mästerby och Klinte |
Alldeles i närheten av kyrkan, i Pilungs, ska det lilla torpet ha legat där Jacob och hans hustru Josefina bodde och eftersom det bara fanns ett enda hus längs vägen stannade vi där och jag gick av för att se om någon var hemma och om de möjligen kunde veta om det hade legat ett torp på platsen. När jag gick in genom grinden kom en hund springandes mot mig och snart kom mannen som bodde i huset ut och undrade vad som stod på. Jag berättade att jag släktforskade och mannen lyssnade intresserat på min berättelse om människorna som hade levat på platsen. Han visade mig resterna av en gammal torpgrund i ett hörn av trädgården och det vackra änget som fanns bakom huset. Jag fick också med mig en kvist av Pilungsäppelträdet som bara växer just här i Pilungs! Du kan läsa mer om torpet i Pilungs och Jacob och Josefina som bodde där i inlägget Klockaren i Mästerby och en klok gumma här på bloggen!
En liten bit bort längs vägen stannade vi sen vid Mästerby prästänge som lär vara ett av de vackraste ängena på ön. Midsommarsolen sken varmt från en klarblå himmel och det höga gräset var översållat med orkidéer och massor av andra vackra blommor. Tiden verkade stå lika stilla som vinden och det blev en nästan magisk stund på denna vackra plats.
Vi körde vidare till kyrkan i Klinte där min mormors mormors mormor Hedvig Olofsdotter döptes 1779. Med vid dopet som vittne fanns en av Gotlands rikaste och mäktigast män på den tiden, Jacob Niclas Donner. Mina anor var varken rika eller mäktiga men det förekom att högre ståndspersoner ställde upp som dopvittnen när deras arbetares barn skulle döpas och Jacob Niclas Donner förekommer ofta som vittne i dopböckerna runt denna tid. Det var roligt att se kyrkan, men vid det här laget hade våra tonåringar tröttnat på att titta på kyrkor för länge sen och det var dags för lunch, så vi tog en paus från släktforskandet och åt lite picknick och vilade en stund vid stranden utanför Klinte.
På eftermiddagen hittade vi vägen till Petarve vattensåg där min ana "qvinnspersonen" Magdalena levde under andra hälften av 1700-talet med sin oäkta dotter som också hette Magdalena. Dottern var troligen utstött av samhället, kanske för att hon var född oäkta, och fick ett mycket fattigt liv. I husförhörslängderna benämns hon som kringstrykande. Den nuvarande byggnaden är från 1890, då den ersatte de gamla byggnaderna som hade brunnit ner.
Vår färd gick vidare och vi passerade plats efter plats som jag kände igen från min släktforskning i arkiven. Vi körde förbi Stenhuse i Sanda där min ana Olof Nilsson Sandberg var hälftenbrukare i slutet av 1700-talet. Att vara hälftenbrukare innebar att att han arrenderade gården mot att hälften av avkastningen gick till markägaren. Hans son Nils Olofsson Sandberg blev båtsman och fick då namnet Frimodig. Han dog från hustru och barn vid 40 års ålder av hetsig smittosam feber. I dödboken kan man läsa att han var "av utmärkt stor och stark växt, en snäll snickare och timmerman, men mycket benägen för starka drycker".
Vi fortsatte att följa spåren av släktgrenen Sandberg (som för övrigt inte har någon koppling till mitt namn Sandberg som kommer från min mans släkt). Vi letade nu efter båtsmanstorpet där mormors mormors föräldrar Olof Niclas Sandberg och Hedda Olivia Widerkrans bodde på 1840-talet. Med hjälp av websidan www.tjelvar.se hittade vi platsen för båtsmanstorpet i Övide i Eskelhems socken. Vid huset där torpet skulle ligga fick jag syn på en man som arbetade i trädgården och steg av bilen för att fråga om torpet och det visade sig att vi hade kommit till rätt plats. Och det jag sen skulle få vara med om var en helt unik upplevelse! Mannen frågade om jag ville titta in i det gamla torpet och jag ville så klart inte tränga mig på och störa, men samtidigt var jag nyfiken och plötsligt fann jag mig själv stående i mormors mormors mor Hedda Lovisas kök! Ännu en gång kändes det som om jag hade kastats tillbaka i tiden! Familjen som bodde där nu hade renoverat det lilla torpet och inrett det nästan som ett muséum, så jag kunde nästan se framför mig hur Hedda Lovisa stod där och rörde i grytorna på spisen. Det här blev verkligen en av höjdpunkterna på resan!
En liten bit bort längs vägen stannade vi sen vid Mästerby prästänge som lär vara ett av de vackraste ängena på ön. Midsommarsolen sken varmt från en klarblå himmel och det höga gräset var översållat med orkidéer och massor av andra vackra blommor. Tiden verkade stå lika stilla som vinden och det blev en nästan magisk stund på denna vackra plats.
Vi körde vidare till kyrkan i Klinte där min mormors mormors mormor Hedvig Olofsdotter döptes 1779. Med vid dopet som vittne fanns en av Gotlands rikaste och mäktigast män på den tiden, Jacob Niclas Donner. Mina anor var varken rika eller mäktiga men det förekom att högre ståndspersoner ställde upp som dopvittnen när deras arbetares barn skulle döpas och Jacob Niclas Donner förekommer ofta som vittne i dopböckerna runt denna tid. Det var roligt att se kyrkan, men vid det här laget hade våra tonåringar tröttnat på att titta på kyrkor för länge sen och det var dags för lunch, så vi tog en paus från släktforskandet och åt lite picknick och vilade en stund vid stranden utanför Klinte.
På eftermiddagen hittade vi vägen till Petarve vattensåg där min ana "qvinnspersonen" Magdalena levde under andra hälften av 1700-talet med sin oäkta dotter som också hette Magdalena. Dottern var troligen utstött av samhället, kanske för att hon var född oäkta, och fick ett mycket fattigt liv. I husförhörslängderna benämns hon som kringstrykande. Den nuvarande byggnaden är från 1890, då den ersatte de gamla byggnaderna som hade brunnit ner.
Vår färd gick vidare och vi passerade plats efter plats som jag kände igen från min släktforskning i arkiven. Vi körde förbi Stenhuse i Sanda där min ana Olof Nilsson Sandberg var hälftenbrukare i slutet av 1700-talet. Att vara hälftenbrukare innebar att att han arrenderade gården mot att hälften av avkastningen gick till markägaren. Hans son Nils Olofsson Sandberg blev båtsman och fick då namnet Frimodig. Han dog från hustru och barn vid 40 års ålder av hetsig smittosam feber. I dödboken kan man läsa att han var "av utmärkt stor och stark växt, en snäll snickare och timmerman, men mycket benägen för starka drycker".
Vi fortsatte att följa spåren av släktgrenen Sandberg (som för övrigt inte har någon koppling till mitt namn Sandberg som kommer från min mans släkt). Vi letade nu efter båtsmanstorpet där mormors mormors föräldrar Olof Niclas Sandberg och Hedda Olivia Widerkrans bodde på 1840-talet. Med hjälp av websidan www.tjelvar.se hittade vi platsen för båtsmanstorpet i Övide i Eskelhems socken. Vid huset där torpet skulle ligga fick jag syn på en man som arbetade i trädgården och steg av bilen för att fråga om torpet och det visade sig att vi hade kommit till rätt plats. Och det jag sen skulle få vara med om var en helt unik upplevelse! Mannen frågade om jag ville titta in i det gamla torpet och jag ville så klart inte tränga mig på och störa, men samtidigt var jag nyfiken och plötsligt fann jag mig själv stående i mormors mormors mor Hedda Lovisas kök! Ännu en gång kändes det som om jag hade kastats tillbaka i tiden! Familjen som bodde där nu hade renoverat det lilla torpet och inrett det nästan som ett muséum, så jag kunde nästan se framför mig hur Hedda Lovisa stod där och rörde i grytorna på spisen. Det här blev verkligen en av höjdpunkterna på resan!
Uppfyllda av känslor åkte vi tillbaka till stugan utanför Visby där vi firade midsommarafton med sill och potatis. Till efterrätt fick vi tag i gotländska jordgubbar från Stenhuse i Sanda där mina anor en gång hade levt och brukat jorden.
Sista dagarna på ön besökte vi bland annat Lummelundagrottorna och Gotlands museum där vi fick lära oss mer om Gotlands historia. Vi hann också med ett besök i Hogräns kyrka där det finns en altartavla och en korbänk från 1600-talet som bekostats av några av de bönder som levde i socknen vid den tiden. Bland annat kunde man läsa namnen Hanns Waldby och Bothel Waldby och dessa namn intresserade mig särskilt eftersom dessa personer möjligen kan ha en koppling till mina anor Rasmus Rasmusson och Margareta Olofsdotter som levde just i Vallbys i Hogrän. Vidare forskning i arkiven kanske ger svar! I dödboken kan jag läsa "1790 Maji d 16 dog Rasmus Rasmusson Walbys och blev d 21 begrafven på kyrkogården. Lefvernet var stilla och fromt, åldren 79 år, sjukdomen ålderdomsskörplighet". Graven fanns så klart inte kvar, men däremot hittade jag flera gravstenar på kyrkogården med bekanta namn på släktingar som levt i socknen långt senare.
Efter ytterligare några dagar då vi mest tog det lugnt och njöt av vår semester var det dags att åka tillbaka hem till Skåne. Med mig i bagaget hade jag fått oförglömliga minnen från mina anors ö. Tänk att det fanns så många spår kvar av mina Gotländska anor! Jag hade väl tänkt mig att få se lite kyrkor och någon vägskylt som visade var orterna där de hade levt låg, men att det skulle finnas hus kvar och att jag till och med skulle få komma in och se där de hade bott översteg alla förväntningar jag hade haft! Nu har jag fått en bättre bild av hur deras liv kan ha sett ut och jag kan verkligen rekommendera att göra en resa i anornas fotspår som komplement till traditionell släktforskning i arkiven!
Kommentarer
Trevlig läsning. Levande bra berättat!!