En resa i anornas fotspår på Gotland - del 1

Min mormor Märta föddes i Visby 1913 och sommaren 2017 var det precis 100 år sedan hon lämnade ön för att flytta till fastlandet med sina föräldrar och syskon, men deras rötter fanns på Gotland.

Som släktforskare älskar man så klart att gräva ner sig i arkiven och leta efter spår av anfäderna där! Men anfäderna kan också ha lämnat andra spår efter sig i form av platser där de har levt. Bara att befinna sig på en sådan plats och se samma saker som anfäderna en gång i tiden såg kan göra att man förstår deras liv bättre och att kopplingen till dem blir starkare. Sommaren 2017 reste jag därför till Gotland med min man och våra tonåringar för att leta efter spår som kunde finnas kvar på ön efter min mormor Märtas anfäder. Jag hade aldrig varit på Gotland tidigare och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att resan skulle ge så mycket för min släktforskning. Var vi än kom fanns det platser som jag kände igen från arkiven som påminde om anfädernas liv på ön, och plötsligt blev både de och berättelserna om deras liv mer verkliga.

Efter en lång bilfärd från Skåne genom Småland och några timmar med båt över Östersjön kom vi fram till Gotland och Visby. Redan när jag såg den medeltida ringmuren på lite håll kände jag att jag var på väg mot en resa in i en annan tid, en tid när anfäderna levde på ön. Under hundratals år måste många av dem någon gång i livet ha kommit hit och stått på samma plats och blickat ut över ringmuren och staden och haft sina egna tankar och förväntningar innan de klev in genom porten till Visby.

Vi valde att ta vägen in i staden via en trappa över muren i stället. Inne i Visby strosade vi längs de kullerstensbelagda gatorna och tittade på de små charmiga husen. Överallt växte röda rosor som stod i full blom och doftade ljuvligt. Vi kom fram till Södra Murgatan där min mormors mamma och pappa Anna och Emil Björklund bodde den första tiden som nygifta omkring 1907. De hade ett rum hemma hos Emils föräldrar. Det var inte helt lätt för Anna att bo tillsammans med svärföräldrarna. Hon var duktig på att laga mat, men det var ändå inte alltid det passade. Huset där de bodde var fallfärdigt redan på den tiden och de revs några år efter att familjen hade flyttat därifrån. På tomten finns numera bara en stenmur ut mot gatan. På gamla bilder kan man se att det mesta annars är sig likt och det är lätt att föreställa sig Anna och Emil komma gåendes där längs gatan hand i hand. Kanske de också hade lilla Emmy med sig, äldsta dottern som föddes när de bodde här.

Du kan läsa mer om Emil och Anna och deras beslut att lämna Gotland i inlägget Tro, hopp och kärlek.

Vår promenad fortsatte ner mot Stora Torget och vidare mot Biskopsgatan där mormor hade hälsat på sin farmor och farfar, Anna Stina och Christian Björklund, när hon var liten. Mormor hade beskrivit gatan som en av de vackraste i Visby. Tillslut kom vi fram till Sankta Maria Domkyrka där min mormor var så stolt över att vara döpt. 

Kvällen avslutades med middag på en restaurang vid Stora Torget och sen blev det en promenad i solnedgången vid havet ute vid Gustavsvik där vi hade hyrt en liten stuga.

Andra dagen på Gotland hade vi bestämt oss för att åka norrut på ön och försöka hitta det lilla båtsmanstorpet vid Häftings i Hangvar där min mormors farfar Christian Björklund föddes 1844. Jag hade i förväg hittat koordinaterna för torpet på www.tjelvar.se, en websida som handlar om Gotlands Försvarshistoria, och letat reda på vägen till torpet på kartan.

När vi svängde av mot Häftings från stora vägen mellan Visby och Kappelshamn möttes vi av ett säreget landskap med kalkvit mark och små vindpinade tallar. En bit in på vägen blev det stopp. En flock nötkreatur hade rymt och några bönder höll på att driva tillbaka dem till sin hage och de trodde att det nog kunde ta hela dan eller åtminstone flera timmar. Den yngre man som vi pratade med visste inte heller något om att det skulle ligga ett gammal båtsmanstorp i närheten. Men vi kunde ju nästan se skogsdungen där jag trodde att torpet skulle ligga från platsen där vi stod med bilen och det kändes retligt att vara så nära och inte komma ända fram! 

Innan vi hade hunnit bestämma oss för hur vi skulle göra så blev vägen ändå fri och vi kunde köra vidare. Efter ett par hundra meter tog vi av in på en ännu mindre väg och kom strax ut på en öppet fält och där låg torpet! Tänk att vi hittade det! Så kargt, så ensligt och så vackert! Här föddes mormors farfars Christian Björklund 1844 och här levde hans föräldrar Johan Marcus Frende Björklund och hans hustru Stina Maja Thomasdotter i omkring 60 år.

I inlägget Statarliv på Gotland berättar jag mer om Christian Björklunds liv.

Johan Marcus hade tagit namnet Björklund från sin mor Anna Erasmusdotters släkt som var från Björke socken. I sin ungdom tjänade han som dräng på en gård i Stenkyrka, men han rymde olovligen från sin husbonde som tyckte att han var lat och försumlig. 1835 antogs han som kronobåtsman och fick då namnet Frende. Vid mönstringen 1838 var han sjövan och approberades, dvs godkändes. En båtsman skulle vara frisk och stark och kanske Johan Marcus Frende hade skägg och långt uppsatt hår som var vanligt bland båtsmän på den tiden.

Samma år ska det ha skett en överenskommelse mellan kronan och rotehållarna om att ett nytt torp skulle byggas till båtsmannen i Lilla Häftings kalvhage. Manbyggnaden var av sten med spåntak. När Johan Marucs dog 1901 värderades huset till 42 kronor i bouppteckningen. I övrigt fanns bland annat ett bord, ett par stolar, en gammal säng, porslinstallrikar och tekoppar, en gammal gryta och en panna, en lampa, några yxor och diverse snickarsaker samt en vedkälke.

Vår färd gick sedan vidare mot Hångers källa i Lärbro socken där det sägs att prästen Israel Kolmodin fick inspiration till den älskade psalmen "Den blomstertid nu kommer". Man kan verkligen förstå hur han fick inspiration till sina textrader just på Gotland där naturen är så vacker så här i försommarens blomstringstid. Och kanske mina anfäder som levde i Lärbro socken i slutet av 1600-talet var bland de första som sjöng den vackra psalmen?

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor.  

Du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror. 

Med blid och livlig värma till allt som varit dött, 

sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd, 

de rika örtesängar och lundens gröna träd, 

de skola oss påminna Guds godhets rikedom, 

att vi den nåd besinna som räcker året om.

Nästa stop blev friluftsmuseet i Bunge där det finns Gotländska byggnader och miljöer från flera sekler. Det var spännande att gå in i husen och se hur livet kan ha sett ut förr. När vi gick runt och tittade på 1600-talsgården fick jag plötsligt syn på en liten skylt som talade om att kostallet på gården kom från Tängelgårda i Lärbro. Hur kan man ha en sån tur! Att ett hus från gården där några av mina äldsta kända anor på ön levde finns bevarat! Tanken svindlade när jag tänkte på min mormors farfars morfars farmors föräldrar Dines Larsson och hans hustru Cecilia Nilsdotter och deras koppling till stallet!

När jag klev in kände jag mig ovanligt lång med mina 1.60. Taket var lågt i det lilla stallet och det fanns inga fönster. Skylten berättade att det var för att hålla värmen för djuren under den kalla årstiden. Men jag funderade ändå över hur små människorna var för 350 år sen och hur små korna måste ha varit! 

Sen var det dags för lunch och det smakade gott med raggmunk med fläsk och lingonsylt på museets lilla café. Och som lite extra krydda fick vi höra riktig gotländska från kvinnan som serverade oss.

Eftermiddagen spenderade vi på Fårö där vi liksom alla andra turister beundrade raukarna. På vägen tillbaka till färjan mot Fårösund stannade vi till vid Engelska kolerakyrkogården där ett 20-tal engelska örlogsmän fick sitt sista vilorum 1854. Under Krimkriget på 1850-talet bröt kolera ut bland engelsmännen som hade sin bas på Fårö. Gotländska män höll vakt så att ingen skulle ta sig över Fårösund och sprida sjukdomen till resten av ön. En av dessa män var den artonårige Ander Petter Lerbom, oäkta son till min ana Stina Maja Thomasdotter, som bodde i båtsmanstorpet i Häftings. Men Anders Petter insjuknade snart själv i kolera och dog av "rötfeber". Han begravdes inte här på Fårö, utan på kyrkogården i Bunge. I dödboken står att han efterlämnade en sörjande moder, släkt och vänner. "Hvile han i frid!"

Innan dagen var slut hann vi besöka ytterligare en gravplats, Tjelvars grav som ligger strax söder om Slite. I gutasagan berättas om Tjelvar, den förste mannen som kom till Gotland. Han tog med sig elden och bröt därmed förtrollningen som gjorde så att ön sjönk ner i havet om dagarna.

Gutland hitti fyrsti maþr þan sum þieluar hit. þa war gutland so eluist at þet daghum sanc Oc natum war uppj. En þann maþr quam fyrsti eldi a land Oc siþan sanc þet aldri. 

Enligt sägnerna är Tjelvar begravd i denna skeppssättning från bronsåldern. Kanske det verkligen är en man som hette Tjelvar som vilar där och kanske han var betydelsefull på något sätt. Vid utgrävningar har man funnit brända ben och krukskärvor. Och vem vet? Kanske min anor fanns på Gotland för länge, länge sedan? Kanske redan på Tjelvars tid?

Nästa vecka fortsätter min reseberättelse från Gotland här på bloggen! Missa inte det!