Boels historia - Djurholmen del 1

Första gången jag kom till Djurholmens strövområde var en solig vårdag för mer än tjugo år sen när jag och barnen hade åkt iväg på en skogsutflykt för att fira dotterns födelsedag. Vi hade picknick med oss och barnen lekte "stubbdrake" på en nedfallen gammal trädstam. Några längre promenader kunde det förstås inte bli för de små barnabenen, men med hjälp av barnvagnen tog vi oss ändå en liten bit längs stigen genom den nyutslagna bokskogen. Efter ett par hundra meter kunde vi se stenkonturer i marken som vittnade om att här någon gång i en avlägsen tid hade legat ett hus. En skylt talade om att vi hade hittat resterna av torpen i Århult eller de så kallade "Gubbalyckorna". På andra sidan stigen låg en ännu välbevarad jordkällare och det var både spännande och läskigt för barnen att kika in i mörkret. 

Barnen vid den gamla jordkällaren 2002

Djurholmen på Hallandsåsens sydsluttning har blivit en plats dit jag återvänt genom åren för att njuta av den vackra naturen. Skogen består omväxlande av bok- och barrskog. Porlande bäckar genomkorsar skogen och i området finns också högmossen där man till och med kan hitta ett och annat hjortron på sensommaren. Många gånger har jag stannat och läst på skyltarna vid torpruinerna och funderat över hur livet såg ut förr i tiden här uppe på åsen, utan att veta att det fanns en släktkoppling mellan mina barn och människorna som levde här en gång! 

Mina barns farfars morfars morfars farmor, Pigan Boel Rasmusdotter från Söndrebalg i Hjärnaps socken var omkring 25 år gammal när hon kom till Mellan Århult som brud åt Anders Nilsson. Kyrkböckerna från denna tid är inte fullständigt bevarade, men min gissning är att Boel och Anders vigdes samma år som de började bygga upp torpet och bryta marken runt omkring tillsammans. Enligt en skylt på platsen byggde Anders Nilsson torpet 1754.

Sten fanns det gott om uppe på åsen och därför använde man detta som byggnadsmaterial. Ännu idag kan man se resterna av ladugårdens kallmurade stengrund. Väggarna var en halv till en meter breda och hela byggnaden mätte ungefär 17x5 meter. Ovanpå grunden byggde man skiftesverk, eller båleverk som det kallas på lokal dialekt. Det var en byggnadsteknik som innebar att man staplade grova plankor på högkant mellan stolpar försedda med skåror i vilka plankorna passade. Skiftesverk eller båleverk sparade virke jämfört med knuttimringen som annars var den dominerande byggnadstekniken på många håll. På 1700-talet var åsen bevuxen av ekskog och därför är det sannolikt att man använde detta träslag. Ek är mycket beständigt, det är hårt och segt och motståndskraftigt mot röta under lång tid. Utanpå skiftesverket spikades vanligen panel av granträ. Skyddande färg användes sällan i trakten eftersom det var dyrt. Av boningshuset, som troligen var helt i trä, återstår bara ett spisröse med en diameter på 4 meter. Taken kan ha varit täckta med spån som tjärades en gång om året. 

Torplämningen omgärdas av välbevarade stengärden som på vissa ställen är upp till en meter höga och i området finns även en mängd odlingsrösen som vittnar om Anders och Boels slit på de små åkerlotterna.

Mellan Århult som det kan ha sett ut på 1700-talet enligt skylten på platsen

1755 föddes Boels och Anders äldste son Nils och sedan följde ytterligare fyra barn i rask takt: Doreta 1756, som dog efter ett par månader, Christina 1758, Elna 1759 och Rasmes 1762. Här ser vi exempel på den bundna namngivningen som var vanlig i trakten vid den här tiden, en tradition som innebar att barnen fick namn efter äldre släktingar enligt ett förutbestämt mönster. Äldste sonen Nils fick namn efter sin farfar, äldsta dottern kallades Doreta efter sin mormor, och yngste sonen fick heta Rasmes efter sin morfar, och man kan gissa att Anders Nilssons mor, barnens farmor, troligtvis hette Christina eftersom andra dottern bör ha fått hennes namn. 

Boel och Anders fick inte så många år tillsammans i Mellan Århult. Tidigt på vårvintern 1762 dog torparen Anders Nilsson av bröstvärk, bara 42 år gammal. Kanske hade han dragit på sig någon lunginflammation i samband med det hårda arbetet på åsen. Boel som bara var 33 år blev ensam kvar som änka och några veckor senare dog även hennes lille gosse Rasmes.

Det måste ha varit en svår tid för Boel, och att försöka bruka torpet ensam med tre små barn skulle förstås inte fungera i längden. Något år efter makens död träffade Boel drängen Nils Klemmedsson från Hjärnarp och blev gravid. 1764 gifte de sig och Nils tog över som torpare i Mellan Århult. Några månader efter vigseln föddes deras dotter Kersti. Två år senare fick de också en liten son, och som traditionen bjöd fick pojken namnet Anders efter modern Boels förste make.

Boel och Nils fick inte heller så lång tid tillsammans. Vintern 1774 dog Nils av bröstvärk och hosta. Hans ålder är lite osäker, då han enligt dödboken ska ha varit 67 år när han dog, men enligt vigselboken ska han bara ha varit 42 år när han gifte sig med Boel 10 år tidigare.

Boel som nu hade hunnit bli 44 år, var änka igen, och hennes äldste son Nils Andersson från första äktenskapet, som hade blivit 19 år fick ta över torpet efter styvfadern och modern. Modern Boel och de yngre syskonen bodde alla kvar som inhyses på torpet. Vi denna tid uppges Boel vara bräcklig i mantalslängden, vilket tyder på att hon måste ha drabbats av någon långvarig sjukdom.  

På skottdagen, den 29 februari 1776, hade Nils hunnit bli myndig och han vigdes med sin trolovade, den ärliga och gudfruktiga pigan Ingar från Hjärnarp och tillsammans med henne fick han genom åren nio barn. Man ska för den skull inte tro att torpet i Mellan Århult ständigt var fyllt av ljudet från små springande fötter och barnskratt, eller att Boel hade fullt upp med att hjälpa till och ta hand om barnbarnen för de allra flesta av Nils och Ingars barn fick bara leva en kort tid. 

Släktdiagram - Boel Rasmusdotter och hennes familj i Mellan Århult

Äldste sonen Anders som föddes 1777 blev bara 13 veckor gammal, men nästa barn, en dotter född 1780 som fick namnet Pernilla var ett av de barn i familjens som överlevde. 

På hösten 1781 kom rödsoten till socknen. Rödsot, eller dysenteri, är en akut tarminflammation som orsakas av shigellabakterier. Sjukdomen sprids med smittad mat eller vatten, men även direkt mellan människor. Symtomen är blodiga diarréer, magkramp och feber. Utbrottet startade i slutet av september och kulminerade i mitten av oktober. Under loppet av 4 månader dog 22 personer i Tåssjö socken av sjukdomen, vilket motsvarar 3,5 % av befolkningen som vid mantalsskrivningen 1781 uppgick till 647 personer. En av de döda var Boels dotter, pigan Kristina Andersdotter i Mellan Århult. 

Under åren som följde förlorade Nils och Ingar ytterligare 3 små barn. Lille sonen Nils blev "i sängen af modern förqvavd" vid fyra månders ålder 1782. Dottern Kristina som föddes 1784 drabbades av någon okänd sjukdom och dog knappt två år gammal. 

Vintern 1787 föddes sonen Jöns. När han var fyra dagar gammal tillkallades grannen Gudmund Jönsson från Övre Århult för att döpa barnet. Till prästen nere i Tåssjö var det förmodligen för långt mitt i den kalla vintern. Vid den här tiden var det viktigt att barnet blev döpt eftersom man trodde att ett odöpt barn inte skulle kunna komma in i himmelriket. Vem som helst som själv var döpt kunde därför förrätta ett nöddop. Barnets farmor Boel Rasmusdotter var gudmor och drängen Anders Nilsson, barnets farbror var med som fadder för att vittna om att dopet gått rätt och riktigt till. Men lille Jöns var svag och dog bara timmar efter dopet. 

Ingar hade nu fött fem barn men det var bara dottern Pernilla som fortfarande var i livet. Ingar skulle få ytterligare fyra barn, varav två överlevde och två dog.  Hanna och Elna som föddes 1788 och 1790 levde båda till vuxen ålder, men familjens två yngsta barnen dog även de i späd ålder. Kersti som föddes 1793 fick koppor när hon bara var några månader och Lars som föddes 1794 "dödde hos modern uti sängen oförmodligen och af wåda".

Under 1700-talet dog i genomsnitt vart femte barn under sitt första levnadsår, och att så många av familjens barn dog kan förstås vara en ren slump eller tyda på att livet på torpet var fattigt. Kanske den magra och steniga marken uppe på åsen inte gav skördar som kunde mätta familjen. 

På 1790-talet fick Boel, som nu var en gammal kvinna, ytterligare två barnbarn. Det var dottern Kersti som fick två oäkta flickebarn, Pernilla och Ingar, båda födda i Mellan Århult. När Pernilla döptes 1791 kan man läsa i dopboken att barnafadern sades vara Per Månsson i Hindbergabygget uti Våxtorps socken. Platsen ligger inte så långt från Mellan Århult och det fanns mycket riktigt en torpare med namnet Per Månsson där, men det märkliga är att han verkar ha varit gift med en annan kvinna. När Ingar döptes 1794 finns ingen tänkbar fader nämnd. Nils Anderssons hustru Ingar som var gudmor till flickan. Modern Kersti tituleras deja vid den yngre dotterns födelse, en omskrivning för att antyda att hon fött oäkta barn och inte längre kunde tituleras piga, dvs ogift kvinna, men att hon inte heller var någons hustru. Enligt kung Gustav III's barnamordsplakat från 1778 fick prästerna nämligen inte länge kalla ogifta kvinnor som fött barn för nedsättande saker som kona eller kvinnsperson.

På 1790-talet fanns alltså 5 vuxna och 5 barn på torpet. Den gamla änkan Boel, hennes son Nils Andersson, hans hustru Ingar och deras tre flickor, Boels dotter Kersti och hennes två flickor och Boels yngste son Anders Nilsson.

När bokskogen står nyutslagen och skimrar i ljusgrönt och man vandrar längs den vackra stigen vid "Gubbalyckorna" är det nästan lite svårt att tänka sig in i Boel Rasmusdotters hårda liv. Hon var nu 69 år och efter nästan ett halvt sekel på torpet led hennes tid mot sitt slut. I dödboken kan man läsa att den 27 januari 1798 "dödde uti Århult Nils Anderssons moder Boel af ålderdomskrämpor".  

Torpruinen av Mellan Århult våren 2023

Boels yngste son Anders Nilsson var den som förde släktlinjen vidare framåt i tiden och om honom och hur livet gick vidare i Mellan Århult under 1800-talets första decennier berättar jag i nästa inlägg:  Torpruinerna berättar (kommer 20 augusti).