Tio syskon från Marklunda

Min morfars morfar Gustaf Ågren var torpare i byn Marklunda i Osby socken i slutet av 1800-talet. På det lilla torpet bodde förutom Gustaf, hans hustru Maria och deras barn även Gustafs föräldrar och Gustafs syster Maria och hennes barn. Efter hand som barnen växte upp fick de lämna torpet och ge sig ut i världen för att själv tjäna sitt uppehälle.

Detta är berättelsen om Gustafs och Marias barn: Ida 1877-1967, Otto 1879-1959, Sophia 1881-1909, Carl Edvard 1883-1960, Amanda 1885-1978, Nelly 1887-1985, Nils 1889-1930, Alfred 1891-1981, Adolf 1893-1970, Adrian 1896-1960

Otto som var näst äldst i barnaskaran var den som gav sig iväg från föräldrahemmet i Marklunda först. När Otto var femton år, 1894, flyttade han till Skepparslöv utanför Kristianstad tillsammans med sin kusin Sigfrid Nilsson, som också hade bott på torpet i Marklunda, och en mängd andra gossar och flickor från hela nordöstra Skåne. De sökte sig till den karismatiske kyrkoherden Per Nymansson.

Per Nymansson 1830-1900

Per Nymansson var mycket omtyckt både som predikant och som människa och folk strömmade till från alla håll för att höra honom tala. Han hade radikala åsikter för sin tid både inom religionen och det sociala området. Han tog avstånd från en allt för bokstavstrogen tolkning av bibeln och framhöll kärleken som det centrala budskapet. Han förespråkade att samhällsklasserna skulle avskaffas och ansåg att socialismen var en naturlig följd av kristendomen. Han sysslade också med helbrägdagörelse och prästgården fylldes av sjuklingar som sökte hjälp och bot. Det sades att de sjuka kunde förnimma en känsla av att bli helade när han lade händerna på dem. (En del påstod visserligen att förnimmelserna bara uppstod genom att Nymansson "laddade upp" händerna genom att klappa och stryka alla de katter som också bodde i prästgården!) Inom kyrkan var han förstås mycket kontroversiell och hans ämbetsbröder anklagade honom för irrlära, men det ledde aldrig till någon åtgärd.

Under året i Skepparslöv blev Otto konfirmerad och liksom de flesta andra ungdomarna fick han betyget a i både innanläsning och kristendomskunskap av prästen Nymansson. Sannolikt påverkades Otto av sin tid i Skepparslöv och kanske han pratade med sina syskon hemma i Marklunda om Per Nymanssons lära. Systern Amanda var djupt religiös och gick senare med i missionsförbundet och av brev från brodern Alfred kan man förstå att även han var troende.

1898 var det förmodligen knapert på det lilla torpet. Barnen var hungriga och pallade frukt hos en av bönderna i byn. De blev påkomna och bonden hann ifatt Alfred som var yngst och Alfred kunde ännu minnas händelsen när han hade blivit gammal. Samma år fick fyra av barnen lämna torpet. Det var Amanda som bara var tolv år, Carl Edvard femton år, Sophia sjutton år och äldsta systern Ida som hade hunnit bli 21 år.

Alla de fyra systrarna Ida, Sophia, Amanda och Nelly skulle så småningom hamna på Hedvigsdals gård i Ingelstorps socken på Österlen. Det var en lång väg från Osby, men det var nog inte en ren slump att flickorna fick tjänst som pigor just där. Patron John Persson som ägde marken där Ågrens torp låg hade tidigare varit arrendator på Hedvigsdals gård och han hade säkerligen kvar kontakter där. Sophia blev piga hos John Persson året innan han dog. Johns syster Thora, som var ogift, var husföreståndarinna på Marklundagården och därmed även Sophias matmor, och det är möjligt att det var hon som såg till att Sophia fick plats på Hedvigsdal efter Johns död. Så kom det sig att Sophia träffade August som var dräng i Ingelstorp och gifte sig med honom och fick två små barn.

Några år senare skulle både Amanda och Ida följa efter sin syster från de mörka skogarna i Göingebygden till det ljusa slättlandskapet på Österlen. Alla systrarna skulle liksom Sophia komma att hitta kärleken och gifta sig på Hedvigsdal, men deras vägar dit såg lite olika ut.

Ida som först flyttade till Stoby vid Hässleholm hade inte varit hemifrån länge när hon blev med barn. Hon blev tvungen att återvända hem till Marklunda och i februari år 1900 födde hon sin lilla oäkta dotter Anna Maria hemma hos föräldrarna på torpet. Den lilla flickan fick stanna hos sin mormor Maria och hon blev nästan som en lillasyster för morbröderna Adrian, Adolf och Alfred som ännu var små när hon föddes.

Några år senare var Ida med barn igen, men inte heller den här gången fanns det någon man i hennes liv. Hon reste till Ingelstorps socken på Österlen där systern Amanda nyligen hade gift sig och också väntade barn, och de båda systrarnas barn föddes på samma dag, den 11 januari 1907! Amanda brukade långt senare berätta för sina barnbarn om att hon fick ligga och vila mellan två mjölkningar när hon födde barn, sen skulle hon ut i ladugården igen och arbeta som vanligt.

Mjölkerskor - bild från Amandas fotoalbum

De tre systrarna hade nu några lyckliga år på Hedvigsdal och även Ida blev gift med en av statdrängarna på gården, men säg den lycka som varar! Våren 1909 drabbades Sophia av lunginflammation och dog bara 28 år gammal och lämnade maken kvar med de två små barnen. Då kom lillasyster Nelly från Marklunda för att ta hand om de små och snart gifte änklingen August om sig med henne! Nelly uppfostrade alltså sin systers barn, men hon fick aldrig några egna barn med August.

Under tiden hade Idas make stuckit iväg och övergivit Ida. I församlingsboken skrevs han in i listan över obefintliga då han vistades "å okänd ort". Ida fick försörja sig som mjölkerska och hon tröttnade antagligen på att vänta på att maken skulle komma tillbaka för så småningom fick hon ytterligare två barn som skrevs in som oäkta i födelseboken trots att Ida fortfarande var gift.

Även sonen Carl Edvard blev till en början dräng i Marklundagården hos Patron John Persson. Sedan tog han värvning vid Skånska Dragonregementet i Ystad där han vistades under flera år. Som dragon fick han namnet Ekman.

En söndag under vintern 1905 kom Carl Edvard av någon anledning gåendes längs landsvägen mellan Marklunda och Kalhult. Han höll då på att bli överkörd av en som hette Eskil Nilsson. Carl Edvard ilsknade till och i stundens hetta lyckades han efter flera turer slå ner Nilsson med vänstra handen så att denne föll på näsan i den frusna vägen. Nilsson skadades lindrigt och Carl Edvard åtalades och dömdes för "misshandel förövad under sabbatstid på allmän väg". Straffet blev en månads fängelse. I fångrullorna kan vi läsa att Carl Edvard bott i hemmet till 16 års ålder, att han gått i folkskola till tredje klass och kunde räkna och skriva. Han beskrivs som ordinärt växt, 1.76 m lång med ovalt ansikte, bucklig näsa, ljust hår och blå ögon. När han inställde sig till fängelset var han klädd i rock, byxor och väst, skjorta, krage och rosett, strumpor och skor, livrem och hatt. Han hade också med sig en kniv och en snusdosa. Under tiden i fängelset uppförde han sig utan anmärkning.

När Carl Edvard hade suttit av sitt straff kom han kom hem till Marklunda och gjorde en kvinna med barn. Han erkände sig vara far till barnet och gifte sig med kvinnan. Men familjen ansåg att hon var en dålig kvinna och Carl Edvard lämnade henne och stack iväg till Amerika. Efter några år kom ett brev hem till Sverige där Carl Edvard skrev något förvirrat om att han låg på sjukhus och familjen antog sedan att han var död. Men i amerikanska arkiv har jag hittat en Charles Edward Eckman i Trempeleau County Wisconsin, född 18 mars 1883 i Oasbe, Sweden. I hans registreringskort till första världskriget står att han hade ljust hår och blå ögon och att han var döv på ena örat. Några år senare finns uppgifter om att han var gift med en Hilda och att de hade en son tillsammans. Carl Edvard lyckades alltså med konststycket att vara gift med två kvinnor samtidigt eftersom även hustrun hemma i Sverige var gift med honom fram till sin död på 1960-talet.

 Korporal Nils Ågren

Nils Ågren blev liksom sin bror militär. Han var korporal vid Helsingborgs garnison. Så småningom flyttade han till Lönsboda där han gifte sig med Klara Åberg och fick 4 barn med henne. På 1920-talet drabbades han av tuberkulos, eller lungsot som det kallades på den tiden, och vårdades på sanatoriet i Broby, men avled tillslut av sjukdomen bara 40 år gammal.

De två yngsta bröderna Adolf och Adrian fick lämna föräldrahemmet tidigt. Adolf hade inte ens fyllt elva år när han skickades iväg till en åbo i Ignaberga. Några år senare var fadern död och lillebror Adrian hamnade på samma gård som sin bror. Båda blev sedan statare och flyttade runt mycket i Skåne.

Den som bodde kvar längst på torpet i Marklunda var sonen Alfred. 1912 var Alfred 21 år, båda föräldrarna var döda och alla syskonen hade lämnat Osby socken. Nu var det även dags för Alfred att ge sig iväg. Han blev först rallare och så småningom järnarbetare i Eskilstuna, men så kom första världskriget. Tiderna blev hårda och Alfred blev arbetslös. Men så en dag fick han syn på en annons i en tidning: Staten erbjöd skötsamma personer så kallade kolonat i de glesbebyggda delarna av Norrland. Genom att erbjuda arrende av mark samt bidrag och lån till husbygge, nyodling och kreatursinköp ville man minska emigrationen till Amerika, odla upp ödemark och säkra arbetskraft inom skogsbruket.

Jenny och Alfred på Kolonat IX

Alfred ansökte och blev antagen som kolonist och i april 1922 anlände han till Vilhelmina i Västerbotten tillsammans med femton andra framtidsoptimistiska unga män. Eskilstunaborna hade startat en insamling och kolonisterna hade fått med sig allt som kunde tänkas behövas från spadar till kokkärl, men ändå var de illa rustade för det som väntade. Snön låg midjehög och det var en mil att gå genom skogen till Mötingselberg där marklägenheterna låg. När sommaren väl kom var den kort och myggplågan var ett elände. Till en början fick nybyggarna bo i kojor i skogen och för att kunna försörja sig fick de söka andra arbeten samtidigt som de försökte hinna med att bygga hus och starta jordbruk. Deras slit var nästan omänskligt. Några hade oturen att få mark som mest var vitmossa och sten och en del gav upp redan första året, men Alfred blev känd för att vara en duktig arbetare och tog sig igenom de första svåra åren. Efter fyra års slit var hans gård färdigbyggd. Då träffade han änkan Jenny och gifte sig med henne. Hon hade två barn med sig i äktenskapet och paret fick också en liten pojke som sorgligt nog dog av magsjuka innan han hade hunnit fylla ett år. Alfred och Jenny fick uppleva Mötingselbergs storhetstid på 1950-talet och var några av de pionjärer som blev kvar längst i byn.

Flera av syskonen Ågren behöll kontakten genom hela livet trots att avståndet mellan dem var långt. Här har vi ett foto av Nelly, Alfred, Adolf och Amanda förmodligen från omkring 1950-talet.

Det går så klart inte att göra rättvisa åt 10 syskons levnadsöden i ett kort blogginlägg. Som alltid finns det mer att berätta, men här slutar historien om syskonen Ågren från Marklunda för den här gången.

OBS! Bilden syns bäst om man klickar upp den på en större skärm.

Källor: Svenska Kyrkböcker, United States World War I Draft Registration, United States Census 1930, World War II Draft Cards (Fourth Registration) for the State of Wisconsin, www.findagrave.com, Kriminalvårdsanstalten i Kristianstad - fångrulla och kyrkobok, "Guds kamp i Skepparslöv" av Sven Bjerstedt, Per Nymansson - svenskt porträttarkiv, Per Nymansson (wikipedia), "Kolonisterna på hjortronmyrarna" av Lilian O Montmar, Anteckningar från intervju med Alfred Ågren på 1980-talet. Foton från Amanda Ågren Wedbergs familjealbum.