Rötter från den skånska myllan på Österlen

Jag och min kusin Ulrika hade länge pratat om att åka ner till Österlen för att leta efter de platser vi hittat i släktforskningen om vår morfar Göstas släkt, och en härlig sommardag i juli 2022 blev utflykten äntligen av! Solen strålade från en klarblå himmel och det var alldeles lagom varmt när vi körde tvärs genom mellanskånes vackra bokskogar ut mot det öppna slättlandskapet på Österlen och vår första anhalt som var Tosterups slott där morfar Gösta föddes den 29 oktober 1910. 

Morfar Göstas syskon Gustav och Agnes.
Bilden sannolikt tagen vid Tosterup

Morfar Göstas äldre syskon Gustav och Agnes brukade säga att Gösta kom med "grisahandlaren" och då denne var jude kallades Gösta sedan ibland för "juden" när han var liten. Det var förmodligen föräldrarnas sätt att förklara för syskonen var barnet kom ifrån, liksom man ofta sa att barn kom med storken. 

Även prästen hade lite svårt att reda ut vems barnet var och i samband med Göstas dop den 6 november skrev han först in Gösta som son till statkarlen Per Larsson och hans hustru Ida Karolina Jönsson. Men dessa var bara vittnen vid dopet och prästen strök anteckningen och skrev in de verkliga föräldrarna som hette Carl Wedberg och Amanda Ågren. 

I församlingsboken står familjen som statfolk under Tosterups Säteri. Morfars far Carl Wedberg var kördräng, vilket innebar att han arbetade ute på åkrar och ängar med att köra oxar och hästar framför arbetsredskap som plog och harv. En kördräng arbetade 12-14 timmar om dagen 6-7 dagar i veckan vår, sommar och höst och något mindre vintertid. Lönen betalades ut i naturaförmåner eller så kallad stat. Bostad ingick i statarkontraktet men standarden var ofta mycket enkel. Vatten och el fanns förstås inte och väggarna var ofta helt oisolerade, så det kunde bli dragigt och kallt om vintrarna, även om ved eller ris att elda med ingick i staten. Familjer med många barn fick samsas i bara i ett rum och kök och trångboddheten var stor. Löss och annan ohyra, liksom många sjukdomar, spreds då lätt. Statarfamiljens mat kunde bestå av potatis, sill, ärtor och mjölk och skulle räcka till två vuxna och två barn, oavsett hur stor familjen var. Ibland kunde det finnas ett mindre köksland där statarfamiljen kunde odla lite rotfrukter och kål, samt hålla djur som inte krävde betesmark, som några höns eller en gris. 

Morfars mor Amanda Ågren fick som statarhustru arbeta med mjölkningen tre gånger om dagen 7 dagar i veckan. Författaren Ivar Lo-Johansson beskrev denna plikt som "den vita piskan". Under sommaren betade korna ute på ängarna och det kunde vara långt att gå till hagen och tungt att bära mjölkkannorna. Någon föräldraledighet existerade inte och när Amanda skulle föda barn fick hon ligga och vila mellan två mjölkningar, sedan skulle hon ut och arbeta igen. 

Mjölkerskor. Bild från Amandas album. Okänt var bilden är tagen.

Det var ett hårt liv för familjen, men av de berättelser vi har hört så tror vi ändå att Carl och Amanda  var lyckliga tillsammans. 

Framme vid Tosterup tittade jag och min kusin på det senmedeltida slottet och de gamla ekonomibyggnaderna som då liksom nu ägs av familjen Ehrensvärd. Vi funderade tillsammans över hur det var när Carl och Amanda arbetade där. Hur mycket hade förändrats och vad var sig likt? 

Tosterups Slott sommaren 2022

Omkring 1910 finns det i församlingsboken förutom grevefamiljen Ehrensvärd och deras tjänare i hushållet en mängd andra personer uppräknade under Tosterups Säteri. Det fanns en bokhållare, en kusk, en skogvaktare, en ladufogde, flera trädgårdsmästare, en smed, minst femton statare, de flesta med stora familjer. Det fanns även en del ogifta stallpojkar, mjölkerskor och någon gammal gårdsdräng. Någonstans måste ju alla dessa människor ha bott. Vi gick runt lite och tittade på husen i närheten, men det var svårt att avgöra om något av dem kan ha fungerat som statarbostad för över 100 år sen, så vi vet inte närmare var familjen bodde.

Tosterups kyrka där morfar Gösta döptes ligger alldeles intill slottet men den var låst den här dagen. Vi gick ett varv på kyrkogården där vi hittade slottsherrarnas gravplats. Vi lade särskilt märke till en gravsten med namnet Gösta Ehrensvärd och funderade kring om vår morfars föräldrar kanske fick inspiration till namnet Gösta från någon av grevarna på slottet? Vem vet?

Tosterups kyrka

Vi körde vidare i 10 minuter mot Ingelstorp där vi stannade för att titta på kyrkan där morfars föräldrar Carl och Amanda vigdes annandag jul 1906. Amanda var då höggravid och bara två veckor senare föddes äldste sonen Gustav. 

När Carl och Amanda träffades var Amanda piga på Hedvigsdal som var en stor gård i Ingelstorps socken och Carl var dräng hos åbon Nils Ivarsson  på en gård i Valleberga socken. Carl hade växt upp som fosterson hos den gamla änkan Marta Nilsdotter i Valleberga, eftersom hans egen mor hade dött när han bara var 5 år gammal, och nu hade han återvänt till sin fostermors hemtrakter efter ett par år som artillerist vid Kristianstads Garnison. 

När man är på plats förstår man hur nära det är mellan de olika platserna. Det tog bara två minuter att köra mellan kyrkorna i Ingelstorp och Valleberga och en bit ut på en åker kunde vi skymta gården Hedvigsdal omgiven av lummig grönska, där Carl och Amanda sedan bodde och arbetade som statare de första åren som nygifta. 

Vår färd gick vidare mot Simris socken där vi har djupa rötter. Morfars farfar Nils Wedberg var född på Simris 16 den 7 juni 1841, som oäkta son till änkan Bengta Månsdotter och det var hennes anor som hade ägt gården och brukat den skånska myllan här under Österlens ljusa himmel åtminstone sedan man började föra kyrkböcker i slutet av 1600-talet, och kanske också mycket längre än så. 

Vi körde förbi markerna som en gång tillhört Simris 16, såg ut över vidderna och tänkte på en av de äldsta anorna från trakten som jag har lyckats hitta ett namn på, nämligen vår morfars farfars morfars farmors morfar Matts Rasmusson som levde i Simris och som den 1 augusti 1738 "blef ganska hastigt död på åkern utanför gården vid sitt skiörde arbete, 75 år gammal". Han bör alltså ha varit född omkring 1663. Man kan se den gamle mannen framför sig, hur han trots sin höga ålder arbetade på åkern och hur han plötsligt segnade ner mot marken. Kanske ansträngningen i sommarvärmen blev för mycket så att han drabbades av en hjärtinfarkt eller stroke. 

Simris 16 låg ner mot havet i nuvarande Brantevik, och nu finns det inte längre några spår kvar av gården. De sista längs vår släktlinje som levde där var Nils Wedbergs mor Bengta Månsdotter och hennes make Anders Håkansson. Maken var fiskare och dog 1837 bara 33 år gammal till följd av en ordentlig förkylning som han drog på sig en vinter när han var ute och fiskade. Under året därefter finns det en otydlig anteckning i marginalen i husförhörsboken. Under många år har jag tolkat det som att Bengta Månsdotter efter sin makes död var förlovad med en man vid namn Ola Hurtig. Men då jag bläddrade runt lite bland bilagor till flyttlängder hittade jag en annan förklaring och jag har förstått att anteckningen om Ola Hurtig inte har något med Bengta Månsdotter att göra.

Istället var det så att i samband med att dragon Mårten Wall flyttade från socknen står det beskrivet i flyttattesten hur Bengtas far "Rusthållaren Måns Bengtsson den äldre på Nummer 16 Cimbris" har begärt att prästen skulle samtala med Mårten Wall och Bengta Månsdotter och hur prästen försökt förmå dem till "anständig och Christelig förening", men att han inte lyckats leda dem till endrägt och att Dragon Wall uttryckt sin bestämda önskan om att vara från änkan Bengta Månsdotter "ledig och ofri". Detta var sommaren 1838 och alltså 3 år innan Bengtas oäkta son Nils föddes, och därför vet vi fortfarande inte vem som kan ha varit far till Nils. 

Kyrkan i Simris

Från Brantevik körde jag och min kusin vidare till kyrkan i Simris där vi vet att generationer av anor har döpts, vigts och begravts. Även här var det låst men på kyrkogården såg vi en del gravstenar med namn som lät bekanta från släktforskningen och som för mig känns typiska för socknen: Måns, Bengt, Hemming, Mårten och Rasmus. Sen började det bli dags för lunch, men innan vi satte oss med en liten picknick vid havet hann vi köra förbi Viarp där Bengta Månsdotters mor Ingar Nilsdotter hade sina anor. Ännu än gång blickade vi ut över det bördiga landskapet med mognande veteåkrar och funderade över hur det såg ut när den här marken en gång i tiden tillhörde vår släkt. 

Vy från Viarp

Efter vår lilla lunchpaus bestämde vi oss för att bege oss norrut mot Smedstorps socken och på vägen passerade vi små österlenska byar där tiden nästan verkar ha stått stilla i flera decennier. Strax norr om Listarumsåsen  kom vi fram till det område som kallas Tunbyholm där morfars farmors mor Ingri Persdotter ska ha varit född 1820. Enligt kyrkböckerna bodde hon med sina föräldrar i något som kallades "Hattahuset". Här uppe är naturen lite annorlunda. Det är mer skog och åkrarna är inte så oändliga som längre ner mot havet. 

Vi körde in på en liten grusväg och passerade ett hus där några personer var ute i sin trädgård. Vi frågade om de visste något om "Hattahuset", men de hade nyss flyttat dit och kände inte till trakten men de trodde att grannen som bott där i hela sitt liv kanske visste mer. Vi parkerade bilen och hittade grannen och hans fru som var väldigt trevliga och mer än gärna pratade om Hattahuset och gamla tider och undrade om vi kanske var släkt? Mannen berättade att Hattahuset hade funnits kvar när han var ung, men att det nu bara var en ruin eller hög med sten. Efter en trevlig pratstund följde vi vägbeskrivningen som vi fått, men vi kunde ändå inte hitta rätt och fick stanna ytterligare en kvinna längs vägen som kunde berätta att ruinen av Hattahuset låg i ett buskage i trädgården vid nästa gård. Eftersom ingen verkade vara hemma ville vi inte gå in utan körde bara sakta förbi och kunde skymta något massivt stenigt bakom buskar och snår. 

Så det var alltså här Ingri hade växt upp! Ingri flyttade sedan runt som piga och hamnade så småningom i Gärarp i Bollerups socken där hon mötte Göran Jönsson Rosvall och de blev så småningom föräldrar till min morfars farmor Johanna Rosvall. 

När vi hade hittat Hattahuset lämnade vi Österlen och begav oss hemåt. Den här gången tog vi vägen över Lund och stannade till i Nevishög dit morfar flyttade med sina föräldrar till Torreberga gård när han bara var två år. Familjen stannade där i 5 år och morfar hann börja skolan innan familjen flyttade igen.

Precis som alltid är det lite speciellt att återvända till de platser där man vet att släkten har levt sina liv och jag och min kusin Ulrika kände oss nöjda med det vi hade fått se under dagen när vi körde hemåt längs motorvägen och funderade över att morfar hade gjort samma resa mot Nordvästra Skåne med sina föräldrar, men då i häst och vagn, för över hundra år sedan.

Här finns Fler släktberättelser från Österlen om du vill läsa mer om Carl och Amanda och deras anor. Nästa inlägg här på bloggen kommer att handla om Ingri Persdotter från Smedstorp och hennes make Göran Jönsson Rosvall och de spännande detaljer jag har hittat om deras liv i arkiven.