Han gick i döden för sitt barn

När jag försökte lösa gåtan om två mystiska unga män på ett gammalt familjefotografi råkade jag snubbla över ett tragiskt familjeöde och en tidningsnotis från år 1900 med rubriken "Han gick i döden för sitt barn".

Jag har tidigare berättat om det gamla familjefotografiet som hängde på väggen i min farmors hall. När jag var liten frågade jag ofta farmor om personerna på bilden och jag älskade att höra henne berätta vilka de var. Fotografiet föreställde farmors mor Astrid Henningsson och hennes familj. Farmor brukade alltid säga att jag var så lik Astrid på den bilden. 

Farmor visste inte så noga vad alla de gamla släktingarna hette, men det har jag tagit reda på genom min släktforskning. I bakre raden ser vi Astrids far Vilhelm Henningsson och hans två systrar Paulina och Anna tillsammans med två unga män som farmor inte visste vilka de var. Hon brukade säga att "det nog bara var några som gick förbi". I mitten har vi Astrids bror Henning och Astrids mor Maria Nord. De två äldre damerna är Vilhelms mor Elna och Elnas syster Johanna. Längst fram sitter Astrids bröder Verner och Adler och till sist har vi Astrid själv som var född 1895. Hon bör ha varit omkring 12-13 år när fotografiet togs. 

Familjefotografiet som hängde på väggen i farmors hall.

När jag blev äldre förstod jag att de två unga männen på fotografiet inte rimligen kunde vara några okända personer som bara råkade gå förbi. Att ta ett fotografi i början av 1900-talet var en stor och viktig händelse, särskilt för en fattig arbetarfamilj och jag funderade därför över om det kunde vara några släktingar. Jag kunde inte släppa gåtan om de två mystiska unga männen och när min släktforskning nådde fram till Vilhelms mor Elna insåg jag att alla de andra personerna på fotografiet hade en nära släktkoppling till just henne. Det är hennes barn och barnbarn, en svärdotter och en syster. Därför tror jag att de två okända måste vara Elnas syster Johannas söner Nils Oscar, född 1888 och Johan Edvin, född 1892. De skulle i så fall vara omkring 20 respektive 16 år gamla på fotografiet och det tycker jag stämmer bra med vad man skulle kunna gissa om åldern på de två på fotografiet. De måste alltså vara min farmors morfar Vilhelm Henningssons kusiner.

Släktträd för familjefotografiet. De personer som är med på fotografiet är markerade med blått

Många år innan fotografiet togs bodde Elnas föräldrar Jöns Nilsson och Kerstin Nilsdotter i Vä socken i Skåne. Huset där de bodde värmdes upp med hjälp av en kakelugn och var möblerat med ett bord, två stolar, en säng, två skåp och två kistor. Det fanns också en vävstol där Kerstin kunde väva tyger. I huset bodde även en gris, två får och tre lamm. Sommaren 1847 var Jöns Nilsson 32 år gammal och av orsaker som jag inte känner till bestämde han sig för att avsluta sitt eget liv. Strax efter Jöns självmord upptäckte änkan Kerstin att hon var i "fruktsamt tillstånd", som det står i bouppteckningen efter maken Jöns, och i april 1848 föddes dottern Elna. Elna måste alltså ha blivit till bara dagarna innan hennes far dog. 

Kerstin gifte strax om sig med drängen Nils Persson och familjen flyttade till Höör. Jag vet inte om Nils var en allmänt oredig och oärlig person, eller om han bara försökte försörja familjen genom att stjäla. Hur som helst så gjorde han ett inbrott i januari 1854. Han åkte fast och dömdes för första resan stöld. Vad han stal framgår inte av protokollen men värdet av det stulna uppgick till 6 riksdaler 32 skilling banco, och han dömdes att böta det stulnas tredubbla värde. Bötesbeloppet skulle enligt omräkning till dagens penningvärde motsvara 2000 kronor eller en månadslön för en manlig arbetare vid den tiden. Det verkar kanske inte så mycket, men det är svårt att räkna om penningvärdet från den tiden eftersom man inte handlade varor och tjänster som vi gör idag. Man hade tex inget behov av bensin, mobilabonnemang eller semesterresor. Det man kan konstatera är att det rörde sig om en stor summa pengar för en fattig man och i brist på tillgång till böterna fick Nils Persson bötesstraffet omvandlat till 13 dagars fängelse på vatten och bröd vid länsfängelset i Malmö. 

Att sitta i fängelse och på vatten och bröd låter kanske inte så farligt, men det var ett fruktansvärt kroppsstraff som kunde leda till mycket allvarliga konsekvenser för den straffades liv och hälsa. Eftersom brödet inte innehöll något salt kunde elektrolytbalansen i kroppen rubbas och den straffade kunde drabbas av förvirring eller medvetslöshet. Dessutom blev fången mer sårbar för de infektioner som ofta härjade i fängelserna. För en man var maxstraffet 28 dagar på vatten och bröd eftersom man ansåg att det var den längsta tiden någon kunde uthärda straffet, men det förutsatte att man var frisk och stark när straffet påbörjades. Många av fångarna kom från fattiga förhållande och var redan undernärda när de kom till fängelset och därför var det inte ovanligt att ett straff på vatten och bröd ledde till döden.

Nils överlevde sina 13 dagar i fängelset, men innan han blev fri skulle han undergå öppen kyrkoplikt i Höörs kyrka. Kyrkoplikt var ett skamstraff som innebar att Nils skulle ställas på pliktpallen i kyrkan och under gudstjänsten erkänna sin skuld och sin ånger inför hela församlingen. Han fick därefter syndernas förlåtelse av prästen och upptogs igen i den kyrkliga gemenskapen. 

1862 fick Nils och Kerstin dottern Johanna tillsammans, som alltså var Elnas 14 år yngre halvsyster. Nils Persson dog sedan bara 45 år gammal av lunginflammation och när Kerstin blev änka igen levde hon ett kringflackande liv med sina barn. Jag tror att familjen tidvis kan ha varit bosatt i Danmark. 

Från 16 års ålder fick Elnas syster Johanna klara sig på egen hand och hon försörjde sig som piga på olika gårdar i trakten av Höör. När Johanna var 22 år kom hon till gården Lillasäte där hon träffade drängen Per Åberg från Södra Rörum. Per var 26 år och hade liksom Johanna haft en fattig barndom. Han hade fått växa upp som fosterbarn hos sin morbroders familj. Han hade varit i Amerika och Danmark under några år, men nu hade han återvänt till hemtrakterna. Per hade kanske lyckats tjäna lite pengar när han hade varit ute och rest i världen och efter något år som dräng på Lillasäte skaffade han sig ett eget torp i Nosaby, där även Johanna och Pers bror Nils bosatte sig. Våren 1887 bestämde sig sedan alla tre för att utvandra till Amerika. Brodern Nils reste iväg, men Per och Johanna ändrade sina planer och återlämnade flyttattesterna. På hösten samma år gifte de sig hemma i Höör. Per fick ha två borgensmän som intygade att han var ogift eftersom han saknade hinderslöshetsbetyg från tiden i Amerika. 

Familjen bosatte sig i ett torp som tillhörde prästgården i Höör och 1888 föddes sonen Nils Oscar. Johannas mor Kerstin som hade bott i fattighuset i Höör en tid flyttade också in till det unga paret. Så småningom föddes ytterligare tre pojkar i familjen. Edvin som föddes 1890 blev bara 2 månader gammal och sedan kom Johan Edvin 1892 och Janne Albin 1897.

Vid det laget hade familjen lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en liten gård i Södra Rörum. Gården låg vackert belägen mitt på en sluttning. Nedanför porlade en liten bäck fram genom det gamla kulturlandskapet där små åkerlappar, slåtterängar och hagmarker omgavs av den skira bokskogen. Bakom huset löpte en stengärdsgård som vittnade om byns urgamla gränsindelning. Från gården kunde man skymta kyrkan och "prästabonnens" ställe som låg bara ett stenkast iväg. Kanske det blev några lyckliga år för Per Åberg, hustrun Johanna och deras tre pojkar i Södra Rörum fram till den där ödesdigra augustidagen år 1900.

Jag ville se platsen där gården hade legat och för några veckor sen begav jag mig därför iväg på en liten utflykt. Jag färdades genom de vackra skogarna i Mellanskåne och parkerade bilen i ett sommarstugeområde i Södra Rörum varifrån jag följde den gamla stengärdsgården och kom strax fram till platsen där gården ska ha legat. Allt som återstod av Pers och Johannas slit var en hög med stenar. Resterna av det som en gång varit en gård var nu överväxt av buskar och mindre träd och dessutom verkade det som om någon kört med en maskin på platsen så det var omöjligt att urskilja konturerna av ett hus. Jag stannade en stund vid stenarna och funderade över de dramatiska händelser som utspelade sig här för nästan 122 år sedan när en eldsvåda härjade Åbergs hemman.

Södra Rörum april 2022

Det jag vet från samtida tidningsartiklar är att Per Åberg hade givit sig ut på åkern för att arbeta med skörden den dagen. Jag har också kunnat läsa i en liten skrift som publicerats av Södra Rörums hembygdsförening att hustrun Johanna hade gått iväg till den närbelägna prästgården för att hjälpa till med tvätten, kanske ett sätt för henne att tjäna lite extra pengar. Äldste sonen Nils Oscar som nu var 12 år var med sin far ute på åkern och Edvin som var 8 år var hemma på gården tillsammans med en kamrat och skulle se efter sin 3-årige lillebror Janne Albin. Edvin och hans kamrat hittade några tändstickor och de tyckte förstås att det var väldigt spännande att leka med dem och se hur man kunde få det att brinna i halmen. Jag kan föreställa mig pojkarnas förfäran när de såg hur lågorna växte och snart steg röken mot den blå sommarhimlen.

Genom lagfartsböcker och historiska kartor har jag kunnat se att familjen ägde åkrar både alldeles i anslutning till gården, men också täppor som låg upp emot en kilometer bort. Därför är det svårt att veta hur långt borta Per och Nils Oscar befann sig när de upptäckte röken och hur pass spridd elden var när de började springa mot gården. Kanske både boningshuset och ladugården var övertända, eller kanske branden ännu verkade vara under kontroll så att Per trodde att han skulle kunna gå in i huset och hämta sin lille pojke som befann sig på vinden i boningshuset.

Jag vet förstås inget om det exakta händelseförloppet eller om dessa människors tankar och känslor den dagen men Per kastade sig osjälviskt in i det brinnande rökfyllda huset och gick bokstavligen talat i döden i försöken att rädda sitt barn. Men den lille pojken Janne Albins liv gick inte att rädda utan han blev innebränd, bara tre år gammal. Även Per blev mycket allvarligt brännskadad och när man lyckades få ut honom ur huset insåg man att han omedelbart måste till lasarettet i Hörby. Till en början trodde man att hans liv skulle gå att rädda, men under natten eller kanske tidigt nästa morgon dog han på lasarettet av sina skador.

Jag föreställer mig att folk från byn hade strömmat till för att hjälpa till att släcka elden, men deras försök var lönlösa. Gården totalförstördes och det enda som fanns kvar var en mjölkkanna och ett fåtal jordbruksredskap som Per arbetat med ute på åkern. Två grisar och två kor blev också innebrända. De fem hönsen i hönsgården klarade sig emellertid liksom hästen som Per haft med på åkern och en kviga och tre får som befunnit sig på bete. Att man verkligen inte lyckades rädda någonting tyder på att branden måste ha fått ett snabbt förlopp.

I Hessleholms tidning kunde man läsa den 24 augusti 1900: 

Han gick i döden för sitt barn

Eldsvåda härjade i måndags lantbrukaren Per Åbergs i Södra Rörum hemman. Ett af Per Åbergs barn, en 3-årig gosse, som befann sig å vinden till boningshuset, blef dervid innebränd. Åberg vistades för tillfället ute på åkern, sysselsatt med skördearbete, då han fick se röken uppstiga, hvarför han skyndade hem. Under försöken att rädda sitt barn blef fadern så illa bränd, att han oförtöfvadt måste föras till Hörby lasarett. Hans tillstånd var mycket betänkligt och han afled på natten. Eldsolyckan hade uppkommit derigenom att barnen kommit öfver tändstickor, hvarmed de lekt. 


Per Åberg blev 42 år gammal.
 Han begravdes på kyrkogården i Södra Rörum
där hans grav ännu finns kvar.

Johanna fick ut 332 kronor på en brandförsäkring och så småningom sålde hon de ägor som hört till gården. Hon flyttade tillbaka till Höör med de två sönerna som fortfarande var i livet. Enligt vad Nils Oscar ska ha berättat grämde sig Edvin alltid över att han råkade starta branden, och man kan ju verkligen förstå hur fruktansvärt det måste ha varit för honom att leva med det även om han bara var ett barn när det hände. 

Några år senare togs familjefotografiet som hängde på väggen i farmors hall. Farmor visste inget om de tragiska händelserna i Johannas och hennes söners liv, men nu när känner till deras historia är de inte längre bara några okända ansikten på ett gulnat gammal fotografi. Nu när jag har sett platsen där Johannas lille pojke Janne Albin dog i lågorna och graven invid kyrkan där maken Per Åberg fick sitt sista vilorum är dessa personer helt verkliga för mig och att skriva berättelsen om deras gripande öde har berört mig djupt.  


Källor = tips på var och hur man kan hitta information: Farmors familjefotografi och hennes berättelse om personerna, Arkiv Digital: Kyrkböcker (husförhörslängder, födelse-, vigsel- och dödböcker, flyttböcker), Bouppteckningar Gärds Häradsrätt och Frosta Häradsrätt, Lagfartsbok Frosta Häradsrätt, Fångrulla, Fångjournal och Kyrkobok Malmö länsfängelse, Fångförteckning Frosta Häradshäkte; Wikipedia: Vatten och bröd Hans Högman: Att dömas till fängelse på vatten och bröd, Prisomräknare, Kungliga Biblioteket Svenska dagstidningar: Hessleholms tidning 1900-08-24, Höganäs tidning 1900-08-21, Norrköpings tidning 1900-08-21, Södra Rörums bygdeförening: Minnen och boplatser från en svunnen tid, Lantmäteriet historiska kartor, Utflykt till Södra Rörum 2022-04-14, Mail från Nils-Ove Åberg (barnbarn till Nils Oscar Åberg).


Kommentarer