För mer än hundra år sedan bodde mina barns farmors morföräldrar i Barkåkra socken på Bjärehalvön i Skåne. De platser där de levde sina liv är välkända för mig eftersom jag själv bor i trakten, och därför blir det också lite extra roligt att forska om dem och deras anor. Det känns också kul att kunna konstatera att mina barn har djupa rötter i här bygden där de har växt upp.
Den lilla byn Magnarp ligger vackert belägen vid Skäldervikens glittrande vatten. Under slutet av 1800-talet hade man börjat odla upp tidigare ängsmark och betesmark och de små åkerlyckorna växte sig allt större. Med tiden omformades landskapet till en fullåkersbygd. I detta föränderliga kulturlandskap föddes åbosonen Hjalmar Leonard Carlsson den 25 augusti 1886. Gården där han föddes hade nummer 5:8 och var en en del av den anrika Strandgården. Mindre än ett år senare, den 21 mars 1887, föddes grannflickan Anna Alfrida Börjesson i gården intill. Även denna gård som hade nummer 5:9 tillhörde Strandgården. De båda gårdarna låg norr om huvudvägen genom Magnarp i riktning mot Barkåkra kyrka och hade ärvts och köpts i släkterna i flera generationer. Gården där Hjalmar växte upp kallas idag Carlsgård, men granngården finns inte längre kvar utan revs på 1950-talet.
Anna gav sig av hemifrån som femtonåring för att bli piga hos en urmakare på Storgatan inne i den närbelägna staden Ängelholm. Hon stannade bara ett år, sen flyttade hon tillbaka till föräldrahemmet i Magnarp igen.
Hjalmar och Anna gifte sig 1909 och bodde första tiden hos Hjalmars föräldrar där äldsta dottern Gertrud föddes samma år. Året därefter fick de arrendera mark och en liten gård norr om järnvägen där Hjalmar var åbo. Men jordbrukarlivet var inget för Hjalmar. Gården var i dåligt skick och jorden på 20 tunnland så mager att stället kallades ”Svältinella” av folk i trakten. Hjalmar valde en ny bana och blev snickare istället för bonde. Familjen utökades med dottern Margit 1914 (som sedan blev mor till mina barns farmor) och sonen Lennart 1916. Vid denna tid rasade första världskriget ute i Europa och Hjalmar fick rycka in och göra krigstjänst vid I16 i Halmstad. Gården brann sedan ner 1920, och det har berättats att den dåvarande kronprinsen (sedermera kung Gustaf VI Adolf) kom förbi och undrade vad som stod på. Någon av gubbarna ska ha sagt åt honom att hjälpa till att bära ut möblerna istället för att bara stå och prata. Men redan innan branden hade familjen Carlsson flyttat vidare. 1918 bodde de i Komministerbostället när dottern Hellen föddes. .
Omkring 1919 kom familjen Carlsson till Björkhagen. Området var från början utmark till Magnarps by, men i samband med skiftet 1840 flyttades delar av Källgården i Magnarp dit och blev det som senare skulle kallas Björkhagens gård. En stor del av det vi idag kallar Björkhagen styckades sedan av och såldes till "Skomakarpären" eller Per Månsson som han egentligen hette. Han var inte skomakare utan kallades så eftersom hans far hade varit skomakare. Delar av gården som han byggde ligger fortfarande kvar vid Per Skomakares väg om än kraftigt ombyggt. Per Skomakare gifte sig med Christina Lindman från Rebbelberga, vilket är lite extra spännande eftersom denna Christina var släkt med med mina barn på deras farmors fars sida. Christina levde som änka under många år och förutom sina egna barn tog hon hand om några av sina barnbarn. En av dem var Johan Anders Brynolf, som hade några vilda år i sin ungdom. Han sålde brännvin utan tillstånd och dömdes till böter och vid ett tillfälle under värnplikten var han berusad och kom i slagsmål. Han dömdes till fängelse för misshandel, men rymde och efterlystes i tidningen. Men saker och ting redde ut sig för Brynolf och många år senare ansågs han vara både vänlig och hjälpsam och ställde alltid upp när bönderna i byn behövde det. Brynolf ansågs också vara en stor glädjespridare då han ofta underhöll och spelade dragspel på fester.
Hjalmar Carlsson blev så småningom byggmästare och när familjen flyttade till Björkhagen blev han kompanjon med Johan Anders Brynolf. Hjalmar köpte mark av Brynolf och satte igång byggande i området. Under 1920- och 1930-talet köpte han och bebyggde ett femtiotal tomter med hus som han sedan sålde. Det var både sommargäster och åretruntboende som attraherades av Björkhagen och flera kommuner lät även bygga barnkolonier dit man skickade barn vars föräldrar annars inte hade möjlighet att låta barnen komma ut till sol och bad på sommarlovet.
Hjalmar och hans bror Rudolf planterade björkar i det som kallades ”Skomarkarpärens hage” omkring 1930. Björkhagen blev en populär festplats och gav området dess namn. Vår familjs historia är alltså tätt förknippad med Björkhagens tillkomst och historia.
 |
| Flygfoto över Björkhagen från 1930-talet. I bildens övre högra hörn kan man skymta de båda gårdarna där Hjalmar och Anna var födda. |
Familjen Carlsson själva flyttade runt en del och bodde på flera olika platser i Björkhagen, Barkåkra och Magnarp. 1923 fick de ytterligare en dotter, Elsie.
På äldre dar flyttade Hjalmar och Anna till Ängelholm där de
bodde i en lägenhet i ett hus på Kvarngatan. Hjalmar blev 81 år och Anna 90 år. I dödsannonsen efter Anna finns en fin vers som påminner om hennes förankring till hembygden i Barkåkra socken där hon växte upp och levde största delen av sitt liv.
Du bäddas i hembygdens soliga famn
Där barndomens vagga har stått
Till hemsocknens kyrka Du hunnit i hamn
Där på dess stigar du gått
Det är hembygdens klockor som ringa
Guds frid är den hälsning de bringa
Källor: Arkiv Digital kyrkböcker, Boken om Magnar av Ella Johansson, Björkhagen pärlan vid Skälderviken av Helmer Lång, Tidningsurklipp 1977, Foton från Birgit Sandberg
Kommentarer