Om julen förr i tiden

Det mesta av det vi förknippar med julfirande så som jultomte, julklappar och julgran är inte så uråldrigt som man kan tro, utan de flesta av våra nuvarande traditioner har kommit till under de senaste 150 åren.

Som släktforskare har jag inte bara ett intresse av att leta namn och födelsedatum på mina anfäder, utan jag vill också veta mer om hur deras liv såg ut i både vardag och fest och därför tycker jag att det är intressant att ta reda på mer om hur våra högtider har firats genom århundraden. 

Personligen kan jag tycka att skildringar av julen i äldre tider nästan känns lite skrämmande. På landsbygden levde gammal folktro och vidskepelse kvar långt in på 1800-talet. Det var mycket övernaturliga väsen i rörelse vid jultid och det gällde att hålla sig väl med dessa för att man inte skulle drabbas av missväxt eller olyckor under det kommande året. Under Lucianatten den 13 december, som under den julianska kalenderns tid fram till 1753 var årets längsta natt, kunde lussefärden ledd av Lucifer, det vill säga djävulen själv, komma farandes över himlen. Man aktade sig därför noga och satt uppe och vakade till långt in på natten.

Gårdens viktigaste skyddsväsen var gårdstomten. Han vaktade gården, såg till att djuren mådde bra och hjälpte bonden med allehanda sysslor. Själva ordet tomte härrör från ordet tomt, i betydelsen bebyggt markområde. Ibland antog man att gårdstomten var gårdens förste ägare som hade så stark koppling till gården att han inte fick ro efter döden utan fortsatte att vaka över sin gård. Till jul skulle tomten ha en skål med gröt som tack för årets arbete. Gröt var förr en av julens viktigaste maträtter, men det var först under 1800-talet som allmogen fick råd att koka gröt på de dyra importerade risgrynen. Tidigare kokades gröten på korn, råg eller havre. Sedvänjan att spara lite julgröt till tomten har levt vidare i vår familj och på julaftonskvällen brukar vi sätta ut en skål med gröt till tomten. 

Ett av mina favoritmotiv från julen visar en liten tomte
 som somnat i halmen efter att ha ätit av julgröten

Jenny Nyströms illustrationer och Viktor Rydbergs dikt "Tomten" kopplade samman gårdstomten med julen och en annan viktig tradition i vår familj under julen har varit att se den svartvita filmatiseringen av "Tomten" från 1941 som brukade sändas i TV den 23 december. 

Vår nuvarande svenska jultomte har lånat drag av både den gamla gårdstomten, av helgonet Sankt Nikolaus som enligt olika traditioner ute i Europa kom med gåvor i juletid och av den nordiska julbocken. 

Vid jul kunde ungdomar gå runt i gårdarna och sjunga visor. Som tack fick de mat och dryck eller pengar och höll gille i mellandagarna. Någon av dem kunde vara utklädd till julbock med en mask av halm. På de illustrationer som finns tycker jag att julbocken ser rätt så läskig ut. Ibland klappade julbocken på dörren och kastade in en skämtgåva i form av ett vedträ i stugan. Det var föregångaren till vår tids julklappar. 

När jag var liten och tomten kom med julklappar till oss på julafton hade han en gammal käpp som han stödde sig på eftersom han alltid hade förskräckligt ont i benen och svårt att gå, liksom käppens förste ägare, min farfars farfar Petter Friman. På samma sätt som minnet av gårdens förste ägare förr levde kvar genom tron på gårdstomten så levde minnet av farfars farfar kvar under julen genom hans gamla käpp. 

Det var viktigt att allt höstens arbete med skörd, tröskning och slakt var färdigt innan jul och att man utförde julförberedelserna på rätt sätt. Den 9 december, Anna dagen, var en viktig dag då julölet skulle bryggas, lutfisken läggas i blöt och stöpningen av julljusen påbörjas.

Innan jul skulle man hinna också med det stora julbaket. Brödet bakades ofta av finare mjöl än till vardags och man kunde forma det till olika figurer så som julgaltar, lussekatter och solbröd. En del forskare tror att dessa julbröd kan ha anor ända sedan vikingatidens midvinterblot, medans andra är mer osäkra på om det finns någon sådan koppling. Bröden staplades på varandra till en julhög som skulle räcka hela julen. Överst kunde det finnas någon liten godbit av ost eller korv. Ett av bröden i julhögen kunde sparas till vårbruket då den grävdes ner i marken. Man trodde då att julens magi skulle överföras till jorden och bringa lycka åt skörden. Traditionen med julhögar var allmänt förekommande i hela landet, men försvann under slutet av 1800-talet i princip helt.

En annan tradition som också försvunnit är att pynta med halm på golvet. När julhalmen bars in i stugan markerade det att julfriden bars in i huset och den fick inte brytas förrän halmen bars ut igen på Tjugondag Knut. Förutom att halmen kunde ha praktiskt betydelse genom att den isolerade mot golvdrag hade den också en symbolisk betydelse som kunde ha att göra med att man önskade framgång med nästa års skörd eller att avlidna släktingar som besökte gården under julnatten skulle ha någonstans att sova. I slutet av 1800-talet började man förbjuda golvhalmen eftersom den innebar en stor brandfara. Vid samma tid började istället julgranen efter tysk förebild bli mer allmän i Sverige. Man pyntade till en början granen med levande ljus, frukt och annat ätbart.

En av de sista förberedelserna inför julen var den stora julstädningen som skulle företas den 23 december då stugan skulle skuras från golv till tak. Delar av detta tankesätt fanns kvar ända in på 1950-talet i vår familj då pappa har berättat att min farmor alltid skulle skura köksgolvet, det sista hon gjorde strax innan midnatt, på lillejulaftons kväll.

Under julnatten skulle julljusen hållas brinnande för att skydda mot onda krafter och på juldagens morgon fick man gå upp tidigt för att hinna till julottan som enligt 1686 års kyrkolag skulle börja redan klockan 6. I övrigt var de kristna inslagen ganska sparsamma i julfirandet. På vägen hem skulle man köra ikapp med häst och släde och eftersom det var vanligt att man drack brännvin i kyrkan under julottan för att hålla sig varm blev hemfärden ofta en uppsluppen tillställning och julens höjdpunkt för många. 

Julotta i Äppelbo, Dalarna. Målning från 1858. © Bertil Wretling/Nordiska museet

Det finns både likheter och skillnader mellan julen förr och nu och man kan konstatera att vissa traditioner och gammal folktro lever kvar än idag i form av de sagor som berättas under julen. På så vis kan vi få en liten aning om våra förfäders föreställningsvärld kring julfirandet.

När man började skicka julkort i slutet av 1800-talet var det vanligt att man skrev Glad Jul eller Fridfull Jul på kortet. Enligt gammal tradition vill jag därför avsluta med att önska alla en riktigt Glad och Fridfull Jul!