Tusen människors kärlek

Idag är det den 14 februari, Alla Hjärtans Dag. Det är en dag när vi enligt traditionen uppvaktar de vi älskar, och det får mig som släktforskare att tänka på en dikt med amerikanskt ursprung som avslutas med raden "Du är resultatet av tusen människors kärlek". Tusen människors kärlek! Det är nästan lite svårt att greppa hur många som genom århundraden och årtusenden varit inblandade i att just jag blev till! 

Mina föräldrar Lennart och Ingegärd är 2 personer. Deras föräldrar - mina mor- och farföräldrar Harald och Greta, Gösta och Märta är 4 personer. Deras föräldrar blir i sin tur 8 personer. Martin och Anna, Frans och Astrid, Carl och Amanda, Emil och Anna.

Ytterligare en generation bakåt har jag 16 anor. Peter och Anna Maria, Nils Peter och Thilda, Lars och Anna, Vilhelm och Maria, Nils och Johanna. Gustaf och Maria, Christian och Anna Stina, Jacob och Josefina.

“Walking. I am listening to a deeper way. Suddenly all my ancestors are behind me. Be still, they say. Watch and listen. You are the result of the love of thousands.”

Om man sedan fortsätter bakåt i tiden fördubblas antalet anor för varje generation: 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512 och redan tio generationer bakåt har jag 1024 anor. Dessa levde för omkring 300 år sen, det vill säga runt början på 1700-talet. Mycket släktforskning återstår fortfarande för att hitta alla dessa 1024 personer och kanske det inte ens är möjligt. Okända fäder och kyrkböcker som har brunnit gör det svårt att komma vidare bakåt längs vissa släktgrenar.

Men om man i teorin fortsätter att dubblera antalet anor ytterligare 10 generationer bakåt och hamnar runt år 1400 är antalet anor uppe i drygt en miljon! Det är ungefär 3 gånger så många människor som man uppskattar levde i nuvarande Sverige vid tiden efter digerdödens härjningar på 1300-talet. Då kan man undra hur det hänger ihop? Hur kan anorna vara så många när det inte ens fanns så många människor? Förklaringen är något som kallas anförlust eller pedigree collapse på engelska. Det innebär att personer som är släkt med varandra får barn tillsammans och därmed kommer deras gemensamma förfäder att förekomma mer en en gång i deras barns antavla. Det blir därmed färre antal unika personer i antavlan än det teoretiska maxantalet. 

Anförluster förkommer i alla antavlor, åtminstone om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden. Jag har en känd anförlust redan åtta generationer bak i min antavla. Min morfars mormor Maria Charlotta Nilsdotters föräldrar Nils och Maria var sysslingar, eller nästkusiner. Maria Charlottas farfar Per och hennes mormor Pernilla var kusiner, hennes farfars far Nils och mormors far Esbjörn var bröder. Nils och Esbjörns föräldrar hette Nils Persson och Elna Månsdotter och dessa personer och alla deras anor förekommer därmed två gånger i min antavla.

Det var dock inte tillåtet att gifta sig med hur nära släktingar som helst förr i tiden. Under medeltiden var det Bibelns tredje Mosebok som låg till grund för lagarna kring hur många släktled som räknades som äktenskapshinder och till släkt räknades då även ingift släkt, så de vanligast förekommande anförlusterna under de senaste århundradena beror på att lite mer avlägsna släktingar har ingått äktenskap och skaffat barn. I slutet av 1600-talet började lagarna att mildras och när mina anor Nils Persson och Maria Charlotta Nilsdotter gifte sig 1832 var det helt lagligt för sysslingar att gifta sig, men fortfarande inte för kusiner. 

Resonemanget kring det teoretiska antalet anor och det verkliga antalet unika personer i antavlan innebär att jag sannolikt är ättling till i princip nästan alla de människor som levde i nuvarande Sverige bara för 600 år sedan (borträknat de som inte fick några barn eller vars släktlinjer dött ut med tiden), och dels att samma sak gäller för alla andra människor som har övervägande svenska anor. 

Genetiska studier och beräkningar visar också att det räcker med att gå tillbaka omkring 30-35 generationer eller 1000 år för att alla människor som levde i Europa då ska vara förfäder till alla nutida människor med europeisk ursprung! Ytterligare ett par tusen år bakåt i tiden har alla människor som lever på jorden idag åtminstone någon gemensam ana och den genetiska isopunkten, det vill säger den punkt när alla människor som lever nu är ättlingar till alla som levde då inträffade enligt lite olika teorier för omkring 5000-15000 år sedan. 

Jag tycker att det är fascinerande att tänka sig att jag faktiskt är ättling till alla dessa människor som levde för så länge sen och att de alla är mina förfäder! Det är rätt fint att tänka sig all den kärlek som kan ha funnits mellan alla dessa anor i generation efter generation, och kanske det ligger något i dikten om att jag är resultatet av tusen människors kärlek! 💗