Släktforskning i Coronavirusets tid

För ganska precis ett år sedan kom de första rapporterna från staden Wuhan i Kina om att människor hade dött av en mystisk sjukdom. Orsaken visade sig vara ett coronavirus och snart var pandemin ett faktum. Men det är inte första gången en smittosam sjukdom sprider sig i världen och som släktforskare kan man hitta spår i arkiven av de farsoter som har drabbat anorna och deras familjer under de senaste århundradena. 

För ungefär hundra år sedan härjade Spanska sjukan. Det var en influensa med ovanligt hög dödlighet. En stor andel av dödsoffren var unga vuxna som annars brukar klara sig lindrigt undan vid influensor. Min mormor Märta var bara fyra år när hon och hennes pappa Emil drabbades av sjukdomen 1918. Lilla Märta sov tungt av febern och när det gått tre dagar trodde familjen att hon aldrig mer skulle vakna, men både hon och hennes pappa klarade sig. 

Men det mest slående exemplet på en familj i min släkt som drabbades hårt av en infektionssjukdom handlar om min morfar Gösta och hans syskon som smittades av tuberkulos. Min morfar överlevde, men fem av hans syskon dog. Alla fyra pojkarna i familjen var under olika perioder inlagda på Orups Sanatorium utanför Höör. Journalerna finns bevarade och strax efter jul beställde jag kopior från Regionarkivet för att få veta när och hur länge morfar och hans bröder vårdades på sanatoriet.

I stora drag stämmer journalerna överens med den berättelse som förts vidare i familjen. Men det finns ett par viktiga skillnader. Familjen trodde själva att de blev smittade när de flyttade in i ett hus där det hade bott en man som hade dött av tuberkulos, men i samtliga journaler nämns att det fanns en morbroder som avlidit i tuberkulos. Det måste handla om modern Amandas bror Nils Ågren i Lönsboda som dog av tuberkulos 1930. Hur mycket kontakt familjerna hade är svårt att veta, men förmodligen trodde dåtidens läkare att smittan kom därifrån.

En annan teori har varit att det var äldste sonen Gustaf som tog med sig smittan hem efter att han hade varit på sjön. Jag har tidigare sökt reda på de sjömän som var med på samma båt och följt dem framåt i tiden utan att hitta några anteckningar om att någon av dem skulle ha drabbats eller dött av tuberkulos.  Journalerna från Orup visar också att det istället för Gustaf var morfars yngste lillebror Åke som först blev sjuk. Åke var bara åtta år när han kom till Orup 1930. Han flyttades senare till Lunds lasarett där han låg på pediatriska klinikens tuberkulosavdelning. Han avled till slut i hemmet i Bjuv 1936 vid 14 års ålder och hade då varit sjuk under halva sitt korta liv. 

Gösta på Orup

Min morfar Gösta blev sjuk när han gjorde värnplikten vid flottan i Karlskrona vid tjugo års ålder. Det började med en förkylning i november 1930 och sedan blev han snabbt sämre med hög feber. Till en början misstänkte man lunginflammation, men det visade sig senare vara tuberkulos. Han låg inlagd på Flottans sjukhus i Karlskrona i ett halvt år. Sedan fick han vistas hemma en tid innan han fick komma till Orup där han var inlagd under nästan ett helt år. När han skrevs ut i november 1932 mådde han bättre men det skulle dröja ända till mitten av 1940-talet innan han blev friskförklarad och kunde gifta sig med min mormor Märta. 

Äldsta brodern Gustaf fick tilltagande hosta under hösten 1931, men sökte inte vård förrän våren 1932 när han började känna sig trött och matt. Han fick vänta på en plats på Orup och när han slutligen fick komma dit i november 1932 var han omtöcknad och klagade över styvhet i nacken. Han hade drabbats av meningit, dvs hjärnhinneinflammation som är en vanlig komplikation till tuberkulos och han avled efter bara sex dagar på sanatoriet. Han blev 25 år.

Mellanbrodern Arne var femton år när han som den sista av bröderna kom till Orup 1933. Sjukdomen hade börjat med smygande hosta under våren samma år. En natt när han låg hemma i sängen hostade han upp "ett helt lakan fullt" med blod. Läkare tillkallades och konstaterade tuberkulos. Arne vårdades på Orup i 15 månader. Den sista journalanteckningen berättar att han tacklat av betydligt de sista dagarna. Tillslut orkade inte hans unga hjärta kämpa mot sjukdomen längre och han somnade in den 18 augusti klockan 11.25 om kvällen.

Tuberkulos är ett av mänsklighetens största gissel genom tiderna. Man har funnit spår av sjukdomen redan från yngre stenåldern och så sent som på 1930-talet orsakade sjukdomen fortfarande vart tionde dödsfall i Sverige. Sedan kom vaccin och antibiotika, och spridningen avtog i Sverige och idag är sjukdomen ovanlig i vårt land. Men runt om i världen dör fortfarande omkring 1,5 miljoner människor i tuberkulos varje år. Som jämförelse kan nämnas att under 2020 dog ungefär 2 miljoner människor i covid.

Ytterligare en erfarenhet jag har från min släktforskning är att för bara drygt 100 år sedan förlorade väldigt många familjer något barn i sjukdomar som vi idag har vaccin mot.

Familjegraven på Barkåkra kyrkogård

Ett exempel på detta är min makes mormors morföräldrar Carl Peter Börjesson och hans hustru Petronella Olsson i Magnarp i Barkåkra socken. De förlorade två av de nio barnen vintern 1891. Sönerna Emil och Hjalmar var åtta respektive fem år när de båda dog av difteri. Sjukdomen orsakas av en bakterie och kallades förr strypsjukan eftersom den ger svullnad i svalget och andningssvårigheter. Allmän vaccination infördes på 1940-talet och numera är sjukdomen mycket ovanlig i Sverige. Två år efter pojkarnas död fick föräldrarna ytterligare en liten gosse och han fick namnet Hjalmar efter sin bror.

Släktforskningen kan alltså ge lite perspektiv på den nuvarande pandemin, samtidigt som man genom att leva i Coronavirusets tid kan få en liten insikt i hur det kan ha varit för våra förfäder som levde när hotet från olika infektionssjukdomar var mycket mer påtagligt än det varit under de senaste decennierna, även om det förstås inte är alls samma sak idag. Men nu är vaccin snart på väg och låt oss hoppas att coronaviruspandemin snart tillhör det förflutna liksom många andra sjukdomar.